När västra Sveriges författare hade ett eget hus

När västra Sveriges författare hade ett eget hus

Tal av Gösta Carlsson vid Författarcentrum Västs 40-årskalas 2014

I början av 1980-talet arbetade jag som informatör vid Göteborg Sjukvård. Jag hade fått ut min första bok några år tidigare, skrivit en om sjukvårdens historia och såg mig om efter personer som hade skrivandet som intresse. Jag sökte vänner bland dem.

Min arbetsplats låg i Rosenlund. Från mitt rum såg jag ner på Esperantoplatsen. På väggen på ett sekelskifteshus stod med stora bokstäver Författarnas-Hus.

En dag såg jag en annons om att föreningen som hyrde huset, Författarcentrum Väst, skulle ha årsmöte och gick dit. Det visade sig att föreningen var enormt aktiv. Såväl ordföranden som ledamöterna sprudlade av idéer. Trots att jag inte var medlem dristade jag mig att fråga hur allt skulle finansieras.

I en blink blev jag medlem och utsågs till ekonomiansvarig.

Huset hade många rum. Överallt satt folk, flertalet på osäkra villkor. Kontorschefen hade en elegant telefon med många knappar, en växel. När ett samtal kom svarade hon: Jag kopplar. Så försvann samtalet.

Det var effektivt och lugnande för alla, därför att många samtal kom från folk som krävde betalt för annonser, telefon, trycksaker, mycket annat. En dag fick jag veta att kronofogden hade skickat nya brev. De gamla hade jag inte hört något om. Dessutom var vi kallade till tingsrätten.

Jag frågade den som skötte kassan: ”Var finns dessa brev, var finns fakturorna?”
Hon var olycklig, grät och gick till bokhyllan. Bakom den låg en hel packe brev med krav och hot om åtgärder.
”Varför har du inte betalat”, frågade jag.
”Det finns ju inga pengar…” hulkade hon.
Där stod vi med ett hus fyllt med folk, en rad arrangemang – utan pengar.

I gatuplanet låg en jazzklubb, som vi övertagit. Den arrenderade vi ut och fick in sköna kronor.
”Var finns dom pengarna”, frågade jag.
”I ett särskilt projekt.”
Revisionsbyrån jagade oss också: fram med kvitton, beslutsunderlag mm!
Kaos var namnet, förvärrat genom att ordföranden en dag bara försvann.
Styrelsen beslöt att avveckla.

I huset fanns mängder av möbler (som vi fått av AMS, vår uppdragsgivare eftersom föreningen i praktiken var en författarförmedling), allehanda teknik, prylar av olika slag.

Vi beslöt att sälja rubbet, även den tjusiga Yamaha-flygeln i jazzklubben. Bara den skulle ge oss pengar till flera fakturor. Natten innan vi skulle visa den för spekulanter försvann den, så av den fick vi inte en krona.

Till sist återstod endast ett 50-tal stolar, alla olika.
Varför hade vi så många stolar?
Jo, Sven Danvik, som drev jazzklubben till sin sista dag, hade för få stolar som besökarna kunde sitta på. Han lät den som tog med en stol gå in gratis.

Vi hade ärvt detta stolförråd.

Astrid Pettersson (som skrivit om snickarna i Lindome) förbarmade sig över ett lass stolar och körde dem hem till Lindome.

Resten gick till återvinning.

Äntligen var Författarnas Hus tomt, alla räkningar betalade och föreningen kunde börja på nytt – i en liten lokal på Vasaplatsen.

GÖSTA CARLSSON