21 maj: Fönsterpoesi live från Lagerhuset, se sändningen i efterhand!

Sara Garib (Foto: Freja Arvidsson), Kennet Klemets (Foto: Cato Lein), Mikael Johanson (Foto: privat).

21 maj: Fönsterpoesi live från Lagerhuset, se sändningen i efterhand!

Poeterna Sara Garib och Kennet Klemets framträder från ett av Lagerhusets fönster tillsammans med musikern Mikael Johanson.

Här kan du ta del av sändningen i efterhand: Fönsterpoesi live från Lagerhuset 21 maj

Poesin som lästes:

Kennet Klemets, Ett utdrag ur ”Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga” (Pequod Press, 2021)


Ändra inget nu. Låt det vara.




Precis såhär.


Allt står stilla utom molnen.



Precis såhär.




Som rör sig snabbt, allt snabbare.


En röst frågar om jag är jag, om jag tycker om musik, om mitt liv är
verkligt.

Som den gången för länge sen.

Om jag lever i mig, om jag tycker om mig själv.




Jag vill svara ja.


Jag vill säga att det flödar genom mig.

När allt rörde sig allt snabbare.




Längst därinne, att det flödar i mig.

Rött, gult, grönt.



Som att jag är öppen, att det flödar genom mig.


Musiken en annan musik men densamma.

Jag heter Ständigt ny.


Jag ser hur du sjunker ner och bara fortsätter prata i din värld som är
så levande.

Enkel och stilla.


Jag vet inte vem jag är.

Oändlig kärlek i det innersta.

Du är en befrielse med dina färger och allt som kommer mot dig och
som du alltid talar om och liksom lyssnar när du talar.

Nu hör jag den.

Jag heter Verktyg, gör vad du vill med mig.

Kan det komma en blixt som klyver i två eller flera delar?

Jag älskar smärtan i arbetet.


Smärtan i det monotona.


I att inget någonsin ändras.

Vad den säger.



I att du står framför mig och ser på mig med dina ögon av moln och
ingenting.


Jag älskar världens underbara jämvikt.



Nästa gång någon tar i mig gråter jag.

Vad den sa, ville säga.

Det är min religion, jorden i sig, dess underbara jämvikt.

Jag drömde att alla glas gick sönder.


Precis så, gör vad du vill med mig.


Inte plötsligt utan mycket långsamt.

Vart tog alla misslyckade och skadade människor vägen?

Jag orkar inte, jag vet inte vem jag är.

Först var det små, små sprickor, knappt synliga, som bara blev fler, sen
växte de och spreds och så rämnade de, blev smulor, sand, ingenting.

Rött, gult, grönt.

Titta på mig, jag vet inte vem jag är.

Jag skulle vilja börja om från början, långt innan mitt liv, kanske redan
på 1500-talet.

Att jag var törstig, att jag törstade, att jag skulle göra vad som helst för
lite vatten.

Jag gick rakt igenom dig utan att du märkte något.

Du släpper mig inte. Du står där med ditt huvud i handen. Sovande,
oerhört vaken.

Att jag gör vad som helst för lite vatten.

Sara Garib, vem är jag ingen alls

om där hjärtat slår är där man bör vara

så finner jag mig hemma i alla språk som jag talar

ändå blir jag stum bara så på en vardag

de kallar på mig

mitt namn både سارة och Sara

vem är jag?

ingen alls

jag finns ingenstans

jag rör mig bland världar

en förklädd allians

Kniven i hjärtat                 

på Gud snart 20 år sen den droppa och den fortfarande relevant

skenet från den ena lyktstolpen visar vägen till nästa

men i mitt område står varannan lyktstolpe i mörker

vi tänder ljus för alla som slocknat

den här världen börjar bli kall

det är svårt att känna sig hemma

jag söker mig i alla språk jag har på min tunga

i luften i min lunga

på bänken

vid gungan

i kaffet, i dumlen

på AW och på Villa villekulla

i Sara

i سارة

i Pippi och Bab Al hara

mellan avspark och avsked

mellan medborgarskap och utvisningsbesked

mellan strålkastarljus och bakom höghus

i månen och solen

i östersjön och genpoolen

i jag vill leva och dö i norden

på kryckor i mitt modersmål

minnesluckor i mitt svenskaordförråd

likt en strumpa med flera hål

som avtryck utan spår

ett ovårdat sår

jag talar inte flytande så inget flyter på

jag fattar inte vad som gäller

mina språk möts i dueller

för jag är både och

och jag är varken eller

jag är allting

och inget heller

hem till en nomad

en babushka klädd i sjal

som tapet bakom tapet

lager på lager

som lökens alla skal

som mikroaggressionernas eftersmak

som irakiern från Sverige och svensken från Irak

som när Ortens poet blev vår TED talk

den enes skräp är den andres skatt

som den enas smärta är den andres skratt

det som är sagt har sagts

det som är tryggt kan bli otryggt så fort man tryckt på tryckaren

svenskarna och Slangopedia dansar i tryckare

orten är trendigt nu hä?

men trender de vänder

ni möter oss på Spotify

men backar långt från alla bilbränder

jani vad händer

vart är du bram?

var är du när det verkligen bränner

när vi hamnat i elden

när vårt Grenfell torn askar

när det gör ont

när huden flagnar

hur många streams får en tredjegradensskada?

vem bygger upp hemmet som inte går att laga?

vem?

vi växer inte ifrån våra minnen

vi är inkapslade i eftertexterna som kommer efter filmen

och vem läser nånsin eftertexterna?

Sara Garib, missade chanser

jag har fastnat i släktträdets yttre kanter

som sköra tunna pinnar

halvt brutna kvistar

men jag tillhör ändå stammen

jag finns där i evighet

som ett korn i ökensanden

som en skugga i familjens fotoalbum

och en stämma på kassettbanden

jag saknar din varma hand

jag ville alltid vara barnbarnet i din famn

ville växa upp med dig i samma land

döpa mina barn i era namn

jag saknar allt

både det jag levt och det jag aldrig haft

jag saknar alla ord jag inte sagt

alla frågor jag inte kunnat ställa

سامحوني

våra modersmål blev aldrig parallella

vi behöver ingen översättning

smärtsamma leenden är universella

skäms för att jag lider

fäller tårar i Persika viken

jag blöter ner lyriken
jag hamrar på den sneda spiken

vill inte glömma hemmet innan detta

så jag sjunger med musiken

till ord jag inte ens begriper

jag saknar tiden
innan kriget satte oss i limbo

smaken av min första Vimto

hatar att jag börjar glömma

jag håller hårt om radbandet jag ärvt

känner hur varje pärla ömmar

ni är den enda länken till länderna vi lämnat

inget jag gör kan hålla oss ihop
vi är som spruckna sömmar

som bortglömda drömmar

jag har fastnat i släktträdets yttre kanter

som sköra tunna pinnar

halvt brutna kvistar

men jag tillhör ändå stammen

Datum: 21 maj
Tid: 12.30
Plats: Fönsterpoesin livestreamas via Facebook. Sändningen går även att se och lyssna till i efterhand.
Klicka här för att komma till Facebook-eventet.

Tre fredagar i rad, med start den 21 maj, kommer poesi och musik att livesändas på Facebook från ett av Lagerhusets fönster. Två poeter per tillfälle tillsammans med ett musikinslag. Det sista tillfället infaller den 4 juni, på Göteborgs 400-årsdag. Som en del av firandet sprider sig Fönsterpoesin då ut över hela staden i en sändning med poeter från 21 bibliotek och kulturhus.

Varmt välkomna!

Om de medverkande

Sara Garib publicerade sin första diktsamling Bakom Höghus 2020. Hon hade innan dess vunnit deltävlingen i Ortens bästa Poet 2018 i Göteborg, och kom på tredje plats i riksfinalen i Stockholm. Hon vann också Göteborgspostens skrivartävling 2019.

Kennet Klemets debuterade 1997 och är aktuell med sin tionde diktbok, Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga, den avslutande delen i en löst sammanhängande trilogi som också består av All denna öppenhet som kommer (2011) och På dess naturliga plats (2018). Han är även verksam som översättare av fransk litteratur.

Mikael Johanson är musiker och musiklärare. Altfiol är hans huvudinstrument, men han spelar gärna också på andra stråkinstrument och även elbas och handslagverk. Hans musikvärld omfattar: Traditionell folkmusik från olika länder i nya arr, klassiskt, jazz …. Improvisation har alltid varit ett naturligt uttrycksmedel.

Konferencier: LOUISE HALVARDSSON

Fönsterpoesi är ett samarbete mellan Författarcentrum Väst, Göteborgs Litteraturhus, Kulturstrategiska enheten på Kulturförvaltningen, Göteborgs bibliotek och kulturhus, ABF, Folkets hus samt Näringslivsgruppen och Göteborgs 400-årsjubileum på Göteborg & Co.