Vasilica
Under barndomen levde jag med min tätt sammanhållna familj, jag var flödet av inspiration och initiator för hela min stora släkt. Jag var också deras ”lyckoamulett ”. Varje år den 14 januari på självaste Vasilica morgon när alla låg och sov välsignade jag familjen genom att skvätta det heliga vattnet, doppat i björkgrenar, på dem. Jag önskade varje familjemedlem god hälsa, framgång och bra ekonomi.
Legenden säger att romerna på Balkan firar Vasilica därför att: En gång för länge sedan skulle en romsk kejsare och hans soldater som var i krig, korsa havet. Gud förbarmade sig över honom och hans soldater och bestämde att havet skulle delas itu så att de slapp simma hela vägen. Men kejsaren ville visa sig tuff och sa ”Om Gud är rädd för mig, ska vi inte tala om människorna”. Gud frågade honom: “Vem har makten?” Kejsaren bedrog sig själv och svarade: “Jag, Gud!” Gud blev arg och beordrade att havet åter skulle vara som innan. Kejsaren och många av hans soldater drunknade, men en del överlevde. Efter det skickade Gud helgonet St. Vasilij till de soldater som överlevde och Gud frågade dem: “Behöver ni mig?” Vasilij bad till Gud och kunde med hans hjälp rädda dem en efter en. Vasilij beordrade därefter soldaterna att hedra honom varje år genom att slakta gås. Romerna hedrade så Vasilij varje år och gör det än idag.
Jag ska nu försöka förmedla intensiteten och förberedelserna dagarna innan Vasilica. Sinnesstämningen; glädjen och musiken är ett sätt för Romerna att bejaka livet oavsett om man är rik eller fattig. Jag skulle säga att det gick till så att alla kvinnor städade sina hem och alla män köpte gås.
Kvinnorna som tillhörde klanen topaanlije eller barucije började städa flera veckor innan alla andra romska kvinnor. De putsade alla sina fina kastruller i koppar, tallrikar och finglas likaså. Allt ställdes upp i finskåpen, ingen kunde mäta sig med dem på Vasilica. Det kändes som att det ville ”äga” högtiden och andra romer var avundsjuka på dem.
En dag skulle jag och min syster som var två år yngre än mig gå till furnadzija (en bagare som sålde nybakad bröd, burek och annat gott men som också gräddade bakverk och tillagade kött åt folk som inte hade tid att grädda hemma. Man kunde gå till honom med sin burek, baklava eller något annat bakverk och lämna in det för att gräddas, folk kom med lamm, turli, en blandning av grönsaker och olika sorter kött, som smakade gudomligt. Man slickade sina sina fingrar av förtjusning…). Han hade en jättestor vedugn och det doftade gudomligt i hela mahala (området).
Den här dagen skickade mamma mig och min syster Meneksa (som betyder blomma på turkiska), till furnadzija för att lämna en jättestor tepsija (bakplåt) baklava på gräddning och där skulle vi vänta tills den blev klar. Jag var sex och ett halvt år och min syster var fyra och ett halvt. Min mamma sa alltid till oss: “Prata inte med någon, skratta inte högt och ta inte emot saker av någon även om det är från min släkt. Ingen ska få för sig att vi har det dåligt ställt”. Det hade vi heller inte eftersom pappa hade jobb och mamma likaså. Vi var alltid finklädda, våra klänningar var rena och strukna, strumporna var vita som snö och jag hade en jätterosett i håret som jag hatade.
Furnadzija hade sitt bageri på bottenvåningen. Han hade också en trädgård med höga cypresser, vackra rosor och andra blommor som doftade gott. Man kunde sitta i trädgården i skuggan och vänta på sina bakverk tills de blev klara. Jag hade lite svårt att sitta stilla så jag föreslog min syster att ta en sväng i området där topaanlije bodde och beskåda detta praktverk av gula nymålade hus (nästan alla deras hus var målade i samma gula färg). Min syster tyckte det var en bra idé, hennes svarta stora ögon lyste av förtjusning, så jag meddelade bagaren att vi tänkte promenera en sväng men att vi skulle vara tillbaka ganska snart. Vi begav oss till området, jag hade aldrig tidigare varit där ensam, nu var jag i och för sig inte heller ensam, då jag hade min lillasyster med mig som jag måste ta hand om. Jag höll henne hårt i handen och promenerade mot topaana. Här fanns det gäss precis överallt, i varje hörn, och de spatserade stolta fram. Vi var inte vana vid gäss men vi tyckte dom var fina så vi kom närmare och närmare gässen. De började då att sprattla och deras fjädrar flög runt i luften. Min syster blev rädd och började gråta och skrika och jag sprang efter henne och försökte ta tag i henne, rädda henne. Men gässen jagade min syster, andra människor började jaga gässen, det blev ett sådant liv att det till slut var svårt att veta vem som jagade vem. På ett enda ögonblick hände så något fruktansvärt. En stor ful gås bet min syster i låret, vilket var katastrof! Vad skulle jag säga till mamma? Hur skulle jag försvara mig? Min syster grät så fruktansvärt mycket, stora tårar rann över hennes runda kinder. Jag var också jätteledsen, kramade om henne och vi grät båda två. Från den stunden så lovade jag henne att aldrig någonsin lämna henne ensam, hon tittade upp på mig och nickade. Ambulansen kom och hon kördes till sjukhuset, jag följde med. Efter kort stund kom mamma, pappa och hela släkten. Min mamma blev inte arg på mig och inte någon annan från våran stora släkt heller. Min syster blev väl omhändertagen av sjukhuspersonalen som sydde ihop hennes sår på låret och hon fick komma hem efter några timmar. Jag satt bredvid min kära syster och läste sagor dag efter dag tills hon blev bra.
Jag var bara fyra år gammal när jag började skriva. Vid femårsåldern kunde jag skriva och läsa, så jag läste böcker för min syster och mina kusiner som var jämngamla med mig och något äldre. Jag spelade ofta teater och alla från vår gata, unga som gamla, kom och tittade på mina föreställningar. Jag lärde min syster att skriva och senare undervisade jag henne och mina kusiner i engelska ute på gården. Då kom också vuxna som ville lära sig skriva och läsa på engelska.
Senare när jag började första klass vann jag första pris för bästa elev på skolan och fick en jättestor dockservis. Jag skulle egentligen ha fått böcker också, men fröken tyckte inte att en romsk flicka skulle få så mycket. En annan flicka som var icke romsk och hette Olivera fick det stora priset med böcker och dockservis (sen dess hatar jag namnet Olivera!), fastän fröken Vera läste högt och tydligt att jag var den bästa eleven som hon har haft under dom 30 år som hon undervisat som lärare. När fröken ropade upp mitt namn skämdes jag för att komma och räcka fram handen därför att på min vänstra hand så hade jag några vårtor, så jag sträckte min högra hand i stället och alla skrattade åt mig och jag skämdes jättemycket. Men pappa var stolt och hela min stora släkt också. De hade stora förväntningar på mig och att jag skulle bli en välutbildad flicka när jag blev stor.
Vi firade Vasilica med vår släkt och baklavan som bagaren hade gräddat blev jättegod, det enda som var säkert var att en levande gås inte fick komma i närheten av min syster igen och inte i vårt hem heller. Pappa kom hem med slaktad gås som mamma tillagade på många olika sätt, hon kunde verkligen laga värdens bästa mat.
Numera varje år den 14 januari på Vasilicas afton så brukar man ordna Romsk bal och man utser en Romsk Miss.