Bagir Kwiek

Utdrag ur mitt livs resa från zigenare till Rom

För fyrtio år sedan såg jag min pappa betala för en campingplats, vi hade ställt oss i kön till registreringen och tålmodigt väntat i bilen medan pappa fixade med platsen. Mina syskon och jag satt i baksätet och kikade in mot campingplatsen, gladde oss åt att vi snart skulle få leka ute i det fria efter en lång dags resa. Mamma försökte lugna ner oss och bad oss vara lite tystare då min yngsta syster hade somnat i bilen.

Campingresorna var alltid något vi barn såg fram emot, att få vara ute i det fria med kusinerna en hel sommar och att hitta på allt kul som fiske, bad och annat bus var det bästa som fanns. Frukosten i förtältet, grillarna som alltid var igång och stad efter stad med nya campingplatser att utforska var alltid höjdpunkten på hela året.

Pappa kom tillbaka, glad och lättad över att det fanns gott om plats på campingplatsen och berättade att dom hade en egen sjö där vi kunde få fiska under de kommande dagarna. Vi startade bilen och rullade sakta mot bommen när mannen från expeditionen helt plötsligt hoppade fram från ingenstans, höll upp båda händerna och skrek för full hals ”Stopp! Inga zigenare är tillåtna här”. Han slog med båda händerna på motorhuven och skrek att vi skulle vända om, mina syskon spärrar upp sina ögon och jag kunde se skräcken och rädslan i dem, de börjar gråta och skrika och väckte min lillasyster som också började gråta. Pappa som blev jättearg öppnade dörren och skrek tillbaka, undrade varför han först tog emot oss och sen slängde ut oss, jag såg inte att ni var zigenare, skrek han som svar.

Vid det här laget hade hela campingplatsen samlats runt bilen och alla stirrade på oss, pappa skrek åt mannen, mamma skrek åt pappa att lugna ner sig och mina syskon grät och hela världen stirrade på oss kändes det som. Jag vet inte vad alla som hade samlats runt oss tänkte men i min hjärna fanns bara en tanke; de kommer att döda oss eller så kommer vi att kastas i fängelse av de här gadje (icke romer).

Vi åkte tillslut därifrån och fick sova i bilen på en parkeringsplats den kvällen. Det tog en lång stund innan min familj lugnade ner sig efter den incidenten och vi sökte inte upp några fler campingplatser den sommaren.

Fyrtio år senare hyr jag en husvagn och åker ut med mina barn. Vi är tre husvagnar denna sommar, min svärfar och svärmor med två barnbarn, min svåger med sina två barn och fru samt jag själv med min familj. Jag vill att mina barn skall få uppleva alla fina stunder vi hade som barn på våra campingresor. Dessa resor var för mig som barn det allra bästa som fanns och det är dessa minnen som jag alltid lyfter fram när jag tänker tillbaka på min barndom. Jag vill dessutom att de ska få se mer av Sverige än bara Göteborg och dess omgivningar. Det börjar faktiskt väldigt bra, med en fin campingplats. Vi betalar för vår vistelse och söker upp vår anvisade plats och börjar packa upp campingstolar, tält och övrig utrustning. Barnen tar fram bollen och springer runt på fotbollsplanen och leker, det var fotbolls-VM det året och dom låtsades vara den brasilianska fotbollstruppen med matchande kläder och allt.

Efter en liten stund rullar det fram en bil och en äldre man stiger ut och stirrar på oss, mannen kommer fram till oss och frågar hur vi kommit in.

– Vi har betalat och fått dom här platserna i expeditionen, säger jag. Hur så? Jobbar du här? Har vi ställt oss fel?

– Jag tror inte han vet vem han släppt in, säger mannen och plockar fram telefonen, han slår ett nummer och pratar i telefonen en liten stund, sedan säger han att vi måste åka härifrån och att vi inte är välkomna.

Barnen som samlat sig runt oss frågar vad har hänt. Jag försöker få hans uppmärksamhet men han räcker mig bara sin telefon och rösten som tillhör chefen säger till mig att platserna var bokade och biträdet är nytt och har gjort ett misstag som gett oss dem. Jag ser mig runt campingplatsen som är halvtom och skakar på huvudet. Jag räcker tillbaka luren till mannen som ser mycket nöjd ut och jag kan lova er att jag kämpar mot min instinktiva ilska mot honom, försöker hålla tillbaka vreden som bubblar upp inom mig. Till slut klarar jag inte av det, ord som jag inte ens trodde jag hade inom mig forsar ut FY F..N vad arg jag blev! Jag har aldrig varit här, aldrig sett denna man i mitt liv och ändå hatar han mig på grund av VAD? Det här är solklar diskriminering, han försöker tvinga oss att lämna campingplatsen för att vi är ”zigenare”. Jag vägrar att ge mig av och säger att jag vill att de ringer polisen och att jag vill göra en anmälan. Mannen bara fnyser åt mig och ringer ett samtal till, pratar kort och räcker mig luren igen.

– Ja, hallå detta är polis … någonting mer och ni får omedelbart lämna platsen, det är en privat campingplats och dom har rätten att vägra vem dom vill från sin camping.
Mannens leende växer och jag har inte ens ord för att beskriva hur det känns. Det finns förhoppningsvis inte alltför många människor kvar i detta land som kan identifiera sig med den fruktansvärda känslan att bli nekad. Bli avspisad och hatad. Bara på grund av sin ”ras”.  ”Var är jag? Är detta apartheid? I brist på stöd och brist på någon som protesterar mot denna diskriminering blir jag så arg att jag nästan får lust att ge mig på honom, så att han skall ha fog för sitt hat mot oss. Men jag är inte en sån som använder sig av våld som ett argument när jag blir arg eller frustrerad, dessutom är han inte värd mer än min avsky. Mina barn …  jag ser rädslan i deras ögon och ser samma blick som mina syskon hade fyrtio år tidigare. Jag ber mannen gå därifrån medan vi packar ihop våra saker, och vi reser vidare i tysthet och försöker hitta en annan plats där vi är välkomna.

När kommer detta att upphöra? Fyrtio år emellan dessa historier som upprepas gång på gång och den enda skillnaden är att han inte säger ”zigenare” till oss, men antiziganismen är den samma.