Mina två ansikten
Flamenco
Antonio, kom igen nu, vi har ingen tid att spilla mer nu. Det är nu allt hänger på oss nu. Hatets vidrigheter får återigen nya ansikten, vi kan inte sitta och se på.
Antonio
Ja men det kan vara farligt, min far sa alltid att jag inte får slänga in mig i politiken för då kommer rasisterna. Du vet ju om det här, ska du ta kål på oss?
F
Var inte så barnslig, om vi är tysta så är det ingen annan som för vår talan. Ingen ser till våra barns behov. Vilka politiker är på vår sida? Tills idag har inget från den goda retoriken gått till handling.
A
Har du inte sett vad de gör på tv? Vad hände inte i Kärrtorp eller i Ungern, Rumänien och Tjeckien, bland andra länder?
F
Just därför måste vi resa oss upp för våra rättigheter. Rättigheter som även vi föds automatiskt med men som förvägras av just stater som dem du rabblade upp. De ska kalla sig demokratiska. Vi måste ta oss samman och använda exakt samma redskap som andra, politiken. Det är den enda utvägen. Jag kommer inte ge upp förrän mitt folk är i frihet, i samma frihet som alla andra. Där var och en får leva ett drägligt liv. Jag tänker ta till ordets makt. Skriva ska jag tills pappret blöder.
A
Flamenco, dina tankar gör mig rädd, din blick är så djup och så långt borta. Var finns du i allt detta? Vem tänker på dig?
F
Var inte rädd Antonio, min bror, jag finns hos dig. Vi är många fler. Ju mer våra rättigheter stramas åt, desto starkare blir kampviljan och då kommer vi alla resa oss tillsammans. Vi kan inte fortsätta med att enbart betrakta och bara ta emot det som beslutas över våra egna huvuden. Det kaos som romer lever med runt om i Europa är på väg även hit. Mobilisering och åter mobilisering är ett måste nu. Det är skarpt läge, mångas liv står på spel.
A
Det är just det. Mångas framtid står på spel. Så även din. Jag vill inte det. Jag vill inte att något ska hända dig. Förstår du inte oron och ångesten allt detta skapar hos oss andra? Det finns ingen som kommer ge dig någon pokal eller en klapp på axeln för det du försöker driva fram.
F
Min fina käre bror, förstår du inte att det är just därför jag måste göra det jag måste. Nej, vi kommer inte få någon pokal eller annat heller, för vi finns inte. Vi har aldrig existerat eller fått något mänskligt värde. Just därför måste jag. Vad skulle jag bli om jag gav upp, vem skulle då höja sin röst för vår framtid? Jag vägrar att fortsätta böja ner huvudet eller vara ett offer. Den rollen gör alldeles för ont att fortsätta bära med sig. Jag är inte ensam om det här, någonstans har jag ju även dig med mig. I mig, i dig, mitt syskon i mig.