”Om du går i skolan, vem ska då försörja oss?”

”Om du går i skolan, vem ska då försörja oss?”

Jag heter Abdul Sattar Gholami. Afghanistan är mitt hemland, där växte jag upp och bodde till 14 års ålder.

Min barndom präglades av konfliktrelaterade upplevelser eller rättare sagt katastrofala händelser. Våld och förföljelse styrde det mesta i vardagslivet.

För mig som afghansk pojke fanns inte någon barndom i verklig mening, utan man fick bete sig som vuxen. Redan tidigt fick jag, liksom alla pojkar som förlorar sitt familjeöverhuvud, ta ansvar för min och familjens försörjning.

Vid sex års ålder började jag mitt första jobb, som boskapsskötare, utan några som helst erfarenheter och instruktioner. Jag fick många gånger straff av ägaren till boskapen för att de små fåren jag skötte om hade kommit bort. Det slutade oftast med utskällning och stryk.

Jag fick aldrig någon chans att kunna gå i skolan på grund av fattigdom och ansvaret för försörjningen. Efter att min pappa dött, dödades även min äldre bror i konflikten med talibanerna, som är största fienden till oss, Hazarfolket.

Min bror var själv militär och bekämpade talibaner, det hade gjort hotet mot honom ännu större.

Jag kommer väl ihåg den dagen jag frågade min mamma om varför jag inte gick i skolan som andra barn. Mamma svarade: ”Om du går i skolan, vem ska då försörja oss?”. Det svaret fick mig att känna mig som en man och döda det lilla barnet inom mig med all dess längtan och alla önskningar.

Sedan dess har livet varit hård kamp med tragedier och tortyr som vardagsmat.

Fram till 14 års ålder, då jag fick lämna hemlandet med sorg och oro för min mamma och lillebror, upplevde jag mycket som jag har fått gräva ner till den dag då jag verkligen kan ta fram och ta itu med det.

Jag kom till Sverige på ett sätt som människor i Sverige och Europa bara får se glimten av på sin teveskärm genom korta reportage. För mig och alla de andra som var med på denna förfärliga resa, var det verklighet.

Nu är jag här, jag som fick riskera livet för att komma till en trygghet som nu visar mig ett annat ansikte och försöker få mig att tappa hoppet om mänskligheten och den goda vilja som vi alla kämpar för.

Tänk om du var i mina kläder och kände vad jag känner: fruktan för livet, för att bli skickad till helvetet du flydde från.

Att tänka på döden varje dag och vakna av mardrömmen på natten. Att bli utskickad till helvetet och helvetet och helvetet.