Renata Useinova

Renata Useinova

Dili Nadzija!

Det är sommarlov och vi är äntligen på semester i Makedonien igen. Här är allting annorlunda. Folket, dofterna, maten, livsstilen. Ja allting är annorlunda här. Det känns som om vi far hundra år tillbaka i tiden varje gång vi kommer hit på semester. Vi måste hela tiden anpassa oss när vi kommer ner hit, och sen ställa om oss igen när vi åker hem. Jag blir alltid så himla lycklig när vi kommer hem till Sverige. Vattenkran inomhus, varmvatten, riktig säng och toalett. Ja, jag lärde mig tidigt att uppskatta vad vi har i Sverige. Men ändå älskar jag ju mina somrar i varma sköna Makedonien. Maten är ju så underbar, alla smaker smakar så himla mycket mera. Bara en bit bröd med färsk tomat, lite fårost, en skiva mortadella och lite färsk lök. Det finns absolut inget godare än det. Att sitta på lilla terrassen med solen i ögonen på en skranglig stol och bara titta ut på gatan och betrakta alla människor som passerar. En del hälsar, en del ler och en del tittar lite konstigt, jag har aldrig förstått varför de ser sura ut. Kanske för att jag satt fel eller åt fel eller för att jag åt på fel tid eller för att jag hade konstiga kläder på mig. Ja, klädseln klagade många ofta på och de retade sig alltid på att jag var nyvaken när alla andra just skulle äta lunch. Så himla mycket regler. Jag fick inte ha shorts på mig, mina basketkängor tyckte de var fula, spela basket var inget som tjejer skulle göra, jogga gjorde bara sportfånar på TV, man fick inte skratta högt, man fick inte titta pojkar i ögonen, man fick inte gå i en korsning klockan tolv på natten. Ja, man kände sig som en kriminell minst fyra gånger om dagen.

– Vattenmelon! Honungsmelon! Vattenmelon! Kalla Honungsmeloner här!
Mami kommer genast ut på terrassen och kallar på mannen. Hon vet att jag fullkomligt älskar honungsmelon. Det är min och Mamis favorit, alla anda älskar vattenmelon, men vi gillar inte kärnor. Mami knyter upp sin shamija och rullar ut längst ut på spetsen av sjaletten. Där har hon virat in och knutit en knut runt en massa småpengar. Vi hjälps åt att duka upp under vinrankornas tak, i skuggan. Jag hämtar en stor skål, assietter och smågafflar och Mami sitter vid bordet och skär med en jättesmal kniv med sina skrynkliga, smala små fingrar. Jag vill hjälpa till men får inte för Mami. När Mami är färdig så kallar hon på mina syskon och kusiner som bor grannar med oss. Alla kommer springande till terrassen, två sjunger, en gråter och de andra bara kastar sig över bordet. Mami smäller dem på fingrarna och befaller alla att tvätta sina händer vid pumpkranen på gården. Jag springer och hjälper till. Jag är ju störst och starkast och är den enda som tycker det är roligt att pumpa. Mami sitter med det gråtande barnet i knät och tröstar.

Plötsligt hör vi ett himla oväsen från gatan. Vuxna stannar upp, barn börjar springa och gapar högt:
– Häst! Häst! Titta nån sitter på hästen! Nån sitter på den! De vuxna plockar upp sina ungar och tittar bort när de passerar hästen. De ignorerar personen som sitter på hästen. Jag försöker få en skymt av händelsen genom att luta stolen bakåt och snegla mellan bladen på persikoträdet och järnstaketet. Lillsyrran gör likadant men välter, samtidigt som hästen kliver in på våran uppfart och stannar bara någon meter ifrån vårt matbord. Alla sitter knäpptysta och stirrar. På hästen sitter en kvinna i 30-års åldern. Hon bär byxor, skjorta och kavaj. Och shamijan som hon borde ha haft på sitt huvud som alla gifta kvinnor brukade ha, den har hon knutit runt halsen som en scarf. Att hon är en kvinna ser man knappt om det inte vore för hennes två jättelånga flätor som ligger över kavajbröstet. Hon pratar med Mami sittandes kvar på sin häst. Alla barn sitter kvar vid bordet. Vi är livrädda för den gigantiska hästen. Småsyskonen gör sig osynliga och smyger tysta baklänges och bort till vår moster i huset bakom. Jag själv sitter som förstelnad.

Det är som en dröm, en uppenbarelse. Allt som är förbjudet för vuxna kvinnor manifesteras nu i en och samma person. Hon är som en livs levande cowboy. Mami och cowboyen fortsätter att prata och vips så glider cowboyen ner från hästen och går fram till Mami. Nu låter hon arg på rösten och tar fram en pistol från ett hölster under vänstra armhålan. Jag är inte ens rädd, bara fascinerad. Cowboysare har ju alltid pistoler.

Mami lägger sin hand på cowboyens axel som för att lugna och de går in i huset. Jag förstår inte där och då att hon hade öppnat mina ögon för en värld som var absolut förbjuden för alla tjejer och kvinnor i en värld där bara män bestämmer. Där bara män har makt. Där bara män rider på hästar, där bara män äger saker.

Det sista jag hör cowboyen säga till Mami innan hon rider iväg på sin häst är:
– Jag behöver ingen hjälp och jag behöver definitivt ingen man! Jag har min egen gård och mina egna pengar och om någon bara vågar komma upp till mig för att mucka gräl så kommer de att få ett skott i pannan. Hälsa alla det!

Folk hade samlats på gatan när cowboyen red iväg. Alla undrar men ingen vågar fråga öppet. Mamma och pappa kom hem just då.
– Varför står det massa folk ute på gatan, har det hänt något? frågar mamma.
– Nejdå, säger Mami, det var bara min systerdotter som var här och hälsade på, Nadija.
– Jasså, dili Nadija? säger pappa. Ja, Nadija, säger Mami.
Jag blir ledsen när jag hör pappa säga dili, för det betyder knäpp. Så jag smyger fram till Mami och frågar.
– Hette cowboyen Nadija?
– Ja, svarar Mami.
Det är ett fint namn tänker jag. Men Mami, varför kallar pappa henne för dili Nadija?
– Jo, det ska jag berätta för dig mitt barn, det är för att alla män är rädda för henne. Hon slog en man blodig på torget, och hon bär på en pistol. Förstår du nu?
– Ja, det gör jag farmor.