Solen i Mörkret, novell av Darya Aram, Biskopsgården

Solen i Mörkret, novell av Darya Aram, Biskopsgården

-Mor? Varför är vi tvungna att hela tiden byta

plats?

– När du blir stor kommer du förstå det.

– Mor, hur länge ska vi fortsätta så här?

– Så länge jag behöver, för att ordna

hem och trygghet för dig.

– Hem och en trygghet?

 

Vad var det här ordet, ett tryggt hem, som min

mamma hade pratat om i åratal? Det var ett obekant,

främmande ord i mina öron. Kommer

jag någon gång att uppnå detta? Att tänka på det ger

mig huvudvärk.

 

Idag är andra dagen som jag är häktad i Turkiet.

Himlen är blå. Fint väder… Vad hjälper

det när jag är en fågel i en bur. Poliserna

här är iallafall trevligare än poliserna i Iran,

men de är busiga… Gud, hur ska de andra tjejerna

och kvinnorna som kommer hit få det?

Gud, hoppas att ingen ska behöva hamna här!

Många invandrare är arresterade här, folk

som Habib, till och med jag. Habib är nio år

och kommer från Afghanistan.

Han har kommit till Turkiet tillsammans

med sin farbror, ett barn med många små

drömmar och ett stort hjärta. Han har inte

så många förväntningar i den här hjärtlösa

världen. Han tänker bara på sin familj. Idag

när jag pratade med honom såg han ledsen ut.

Jag försökte vara lika barnslig som han och

frågade vad det var med honom. Han blev arg

och sade:

– Jag är inte ett barn. Varför räknar ingen

mig som en vuxen människa? Varför får jag

inte vara bland vuxna?

Jag ville skratta när jag lyssnade på honom.

Jag kunde inte göra något för honom förutom

att sätta mig bredvid honom och trösta honom.

Jag frågade:

– Habib, vad är din största dröm?

Han tänkte lite och därefter sade:

– Att plugga.

– Varför?

– För att varje dag när jag skulle till jobbet

gick jag förbi en skola i närheten av vårt hem.

Jag gick aldrig in i skolan. En dag när jag gick

förbi den tjuvtittade en flicka på mig, jag kommer

fortfarande ihåg hennes blick.

Sedan den dagen stannade Habib alltid till

och tittade efter flickan innan han gick vidare

till sitt arbete.

En dag såg han att en pojke lekte med

henne utanför skolan. Han blev ledsen och

svartsjuk. Han gick fram och puttade pojken,

det blev bråk mellan de två barnen. Han

hotade flickan och sa att hon inte fick leka

med pojkar. Men flickan jävlades med Habib,

kränkte honom och sa att han var analfabet

och fattig.

Habib var sedan den dagen väldigt ledsen

och kände sig förtryckt. Han gick till jobbet

med långsamma steg. När han var på arbetet

bestämde han sig för att återvända till skolan,

inte för att bråka utan för att ta med sig

flickan någonstans.

Jag ville gärna få höra mer av Habibs historia

men hans farbror kom för att ta honom till

badrummet och duscha honom. Tålmodigt

väntade jag på Habib och hans historia. Det

är svårt att vänta. Men tålamod

utvecklar oss.

Efter två timmar kom Habib tillbaka. Han

var glad och sade att han älskar att duscha och

leka med vatten. Jag avbröt honom och sade:

– Habib, fortsätt berätta din historia.

– Vilken historia?

– Om flickan.

Han blev ledsen och sade:

– Hon har ett namn, hon heter Fereshte

(ängel), hon är en ängel.

– Okej, förlåt herr Habib, du sa inte hennes

namn förut.

Han sade snällt:

– Okej, men nu vet du, hon heter Fereshte.

Jag skrattade och sade: fortsätt berätta!

– När jag gick till hennes skola ville hon

inte prata med mig men jag bad henne följa med

mig någonstans och hon accepterade. Jag var

fortfarande arg på henne för att hon hade

kränkt mig men jag tog henne till mitt hem,

även om jag var osäker om det var rätt att göra

det. När vi kom fram gick hon in sakta in och

sade:

– Vilket fult hem, det luktar illa.

Habib blev arg. Men så öppnade han en

dörr och visade sin mamma som låg i sängen

och var sjuk. Han grät och sa till Fereshte:

– Att jag inte går i skolan och att jag är

fattig beror på att jag inte har en far. Jag måste

jobba, betala min mammas mediciner och

försörja min syster för att hon ska kunna gå

i skolan. Jag har inte så mycket pengar men

även fattiga har en gud, precis som ni som har

det så bra, skillnaden är att gud har gett er lite

mer tur.

Feresthe blev ledsen och lämnade hemmet.

Dagen efter såg Habib inte Fereshte men efter

några dagar så ser han henne på vägen till

skolan. Habib tittar på henne och går förbi

utan att kasta ett öga på henne. Plötslig ropar

Fereshte:

– Jag ber om ursäkt för hur jag har betett

mig.
Habib ber också om ursäkt.

Habib sade att efter den dagen träffades

de mer och mer

och berättade

om sina liv

för varandra.

En dag

hjälpte han

Fereshte

att skolka

från skolan.

Han tog henne

till ett berg,

plockade många

blommor till henne

och sa att en vacker dag ska

han be hennes far om tillåtelse att få gifta sig

med henne. Fereshte svarade att han måste

gå skolan, ha ett bra jobb och tjäna mycket

pengar för att hennes far skulle gå med på det.

Men hon lovade att vänta på honom.

Habib berättade att när hans farbror skulle

resa till Iran fick Habib lov att följa med.

Först hade hans mor inte gått med på det, men

när hans farbror insisterade, så sa hon ja.

När Habib berättade för Fereshte att han

skulle lämna Afghanistan blev hon ledsen.

Men när hon hörde att han skulle plugga,

få ett jobb och bli rik för att kunna gifta med

henne, accepterade hon och lovade att vänta på

honom.

Jag frågade Habib:

–När du återvänder, var ska du träffa henne?

– På samma berg, bland blommorna.

 

Habibs historia var bra. Han har ett hopp för

framtiden men vad har jag för hopp?

Idag är tredje dagen som jag är häktad i

Turkiet.