Till Monas minne (Mona Kalin 1936–2019)

Till Monas minne (Mona Kalin 1936–2019)

Vår kära medlem värmlandsförfattaren Mona Kalin har gått ur tiden. Hon blev 83 år. Mona var inte bara en aktiv författare in i det sista, utan också en av våra trogna och aktiva medlemmar som alltid dök upp och färgade samvaron med sin livliga aldrig sinande nyfikenhet på våra medlemsmöten.

Mona Kalin växte upp i arbetarmiljö i bruksorten Bäckhammar ”med en blomstrande muntlig berättartradition av både sagor och sanningar” som hon själv uttryckte det. När hon flyttade till Göteborg var det för att bli journalist och hon arbetade även som yrkeslärare, tills hon bestämde sig för att dela med sig av det värmländska arvet och bli författare. Hon debuterade med diktsamlingen ”Inga goda ord” 1965, men första romanen ”Livet är härligt” kom 1978 och året därpå ”Käraste syster min”. 1980-talet blev en produktiv period med ett flertal romaner bl.a. ”Prinsessan av Babylonien” som också blev teaterpjäs. Från och med 1990 blev det ett uppehåll, tills nästa roman kom 2016. 

Vardag och magi var något som Mona förenade när hon skrev sig in i arbetarlitteraturen med en egen ton som uppfattades som folklig, nära det muntliga. Hennes genombrott kom redan i slutet av 1970-talet – hos publik och kritiker. Medan den första romanen är baserad på hennes pappas barndom med Bäckhammar som förebild för Harghammar, så är hennes sista, 38 år senare, baserad på mammans verklighet. 

Så sent som i somras berättade Mona Kalin i ett intervju i Nya Kristinehamns-Posten, om hur en negativ recension av hennes roman ”Kattleken” (1989), i Dagens Nyheter, fick henne att sluta skriva. 

– Jag trodde jag hade skrivit allt men jag hade visst en sak kvar att säga, citerades Mona.

Hon kom ut med diktsamlingen ”Gamla vanliga dikter” 2015, och året därpå kom romanen ”Arbetarhustru”.  ”… en bok som blandar en del av det man gärna tänker på när man tänker på Mona Kalin: Konturskarpa romangestalter, vardagsmotiv med inblandning av skrönor, och ett aldrig sinande socialt patos, en stark människokärlek och en ännu starkare lust att berätta en god historia.” (Mats Dahlberg i Nya Wermlands-Tidningen /NWT).

I ”Arbetarhustru” berättar hon om sin mor, som led av schizofreni och var inlagd på Mariebergsanstalten i långa perioder under Mona Kalins uppväxt.  

– Jag var van och godtog att hon var där. Hon hade det bra, men på senare år har jag börjat fundera på om det var rätt, har Mona berättat.

Varje sommar reste Mona från sitt hem i Göteborg till skrivarstugan hemma i Värmland. Och alltid i sällskap av en katt. 

Vi är nog många som minns Mona med glädje och saknad. Må hon vila i frid.   

/Kristin Bjarnadóttir, ordförande i Författarcentrum Väst