”Med Beckomberga försvarar Stridsberg sin plats bland de främsta i svensk samtidslitteratur.” Så har Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj beskrivits – en roman som fortsätter att beröra och väcka samtal mer än ett decennium efter sin utgivning. Och nu är den aktuell som årets Stockholm läser-bok. Vi ställde tre frågor till Sara Stridsberg med anledning av det.
Beckomberga valdes till årets Stockholm läser-bok. Hur känns det att boken fått nytt liv och möter så många nya läsare elva år efter att den först gavs ut?
Det känns underbart fint. Boken kommer ut i USA i januari för första gången och i en nyutgivning i Danmark till jul, så den får liv på många sätt just nu. Och just den här romanen ligger nära mig just nu också, eftersom min nya roman Farväl till Panic Beach som kom för ett år sedan, är en sorts fortsättning på Beckomberga. Kanske de två böckerna det jag skrivit som ligger närmast mitt liv.
Boken utspelar sig delvis på det gamla mentalsjukhuset Beckomberga och berör teman som frihet, kärlek och förlust. Vad hoppas du att dagens läsare ska ta med sig från berättelsen?
Jag hoppas alltid att läsaren ska finna något eget i boken. Ibland tänker jag att det finns lika många versioner av en roman som det finns läsare eftersom boken delvis skapas i läsarens inre med hjälp av läsarens fantasi och egna bilder och associationer. Det jag själv kommer att tänka på är huvudpersonen Jackies mod – hon som besöker sin pappa på Beckomberga – hennes vidöppna, icke-dömande blick på alla hon möter. Jag läste romanen på nytt nu i somras när jag gick igenom den på engelska och såg så många nya saker, som jag inte såg då, när jag skrev boken. Så mycket som förvånade mig. Och jag ömmar fortfarande för Olof, den sista patienten … Jag hoppas att läsaren ska känna sig mindre främmande för människor som faller.
Under året arrangeras samtal, läsningar och olika aktiviteter runt om i Stockholm. Hur ser du på att litteraturen lyfts fram på det här sättet – att staden samlas kring en gemensam bok?
Jag tycker att det är lysande, även om jag själv inte varit så bra på att delta det här året. Men vackert, jag tror att det är så böcker ska läsas, tillsammans. Varje bok är början på ett samtal om oss själva och vår värld och historien om Beckomberga är ju en kollektiv berättelse. Jag har de här elva åren mött så otroligt många människor med en egen relation till det gamla sjukhuset. Gamla patienter, anhöriga, folk som jobbat där, barn till folk som jobbat där. När sjukhuset var som störst var det 2400 patienter där och 1600 anhöriga, som en liten stad. Jag tänker alltid på Jussi Björling som var intagen på sjukhuset och som senare, en nyårsnatt, återvände som Jussi Björling, och sjöng för patienterna. De flesta som lyssnade på honom den natten hade ingen aning om att han hade varit patient där.
Läs mer om Stockholm läser här.
Foto: Sara Mac Key
Dela i sociala medier